a city of pain°

"I´m the girl with broken wings, but who are you?"
...blott en förnimmelse, en tanke bort, så drunknar jag i din famn.
Überless på att vara en oduglig inventarie, som enbart står och dammar och tar upp utrymme.
Oviss om din innerliga styrka! Om den ens är kapabel att blåsa liv i tilltäppta vener,
en förstämd tunnel utan slut. Ljusfattig, färglös och oförmögen att fungera regelrätt.

Dömd på förhand, vilseledd, bortlurad utav tämligen försummade själar.
Bortgångna, fördömda och allmänt elakartade.
Jag är redan utsedd förlorare, i ett spel med avsaknad utav emotioner.

"Utsidans glans ger insidan en chans!" fucking skitsnack!!!
Blind till synes, ger åskådarna ett givmilt intro.
Men under dessa turbulenta frekvenserna, så finnes ingenting vackert att betrakta. Min tröst var att det fanns någon för alla, för rent hypotetiskt så är det omöjligt att vederlägga vår sanna natur - att vi är ett flockdjur, och är kompletta med en likasinnad partner. Men det är enbart en fabulerad tilltro (en räddning/ursäkt) för att kämpa vidare, - och det är jag ett levande bevis för.

Vuxit ikapp min egen schattering.

Likt reinkarnation som man läser i skolorna, så känner jag mig verkligen på-nytt-född! Du + Jag är nog inte ett så dumt team trots allt, sålänge som vi slår våra smarta skallar ihop och arbetar som en. Jag har en känsla att någonting själsligt bra, kommer att födas i detta.



Måste bara få detta sagt; jag har dessförinnan varit väldigt destruktiv, men har verkligen stabiliserat mig och kommit på plattan under detta halvår, som jag har haft heltidsanställning som fortlöper. Jag växer så det knakar dagligen, och har kommit underfund med att rikedom är = kunskap / livsefarenheter. Antingen så har jag varit onekligen blind dessförinnan, tondöv eller allmänt naiv och barnslig. Varför försätter vi oss i en särskild roll som man bygger upp under hela livet? Varför glädjs vi inte åt andras välmående och framgång? Istället för att lägga käppar i hjulet och bromsa både sig själv och omgivning, så tordes vi lyfta fram varandras positiva saker och nonchalera de sämre. Vi tordes vara varandras stödpålar och bifoga motivation för att klättra uppåt. Vi borde hjälpa de som faller ändlöst, då vi är ett, en och samma organism, som faktiskt kämpar på samma sida och för våra rättigheter som individ. Jag tycker oavsett rang, miljö och status - så skall vi behandla varandra som de jämlikar vi faktiskt är skapta till att vara. Ingen är mindre värd, eller lever ett meningslöst liv till skillnad, de behöver enbart vägledning och en knuff i rätt riktning.



Ät verkligen upp dessa ord mina dunderbara läsare, för nu när jag har skrivit ner mina åsikter, likt ett bryskt uppvaknande, så känns de väldigt vettiga & konkreta, nästintill påtagliga.

"If you wanna make the world a better place,
take a look at your self and then make a change!"


Kill all of my deamons.


Mina undermedvetna handlingar, kommer såväl bli mitt fall. Jag stöter ideligen bort dig med oberörd blick, en tom låga på vaga bevekelsegrunder. Jag är rädd för förändringar, någonting som är kapabelt att bryta den inövade gestalten dagligen. Något nytt, fräscht, och med så mycket ljus, har jag stött bort alldeles för länge, på grund utav rädsla. Jag är rädd att du skall analysera mina frakturer, skottskadade vingar med knyten tunga, och därefter döma mig därefter. En fallen dom baserad på falska anklagelser, gamla sår, och ogenomlidliga tragedier som fortlöper i ett apatiskt kaos. Är så oerhört rädd, ber på mina såriga knän, att du skall förbise min ouppklarade atmosfär och krigsskadade förflutna, då jag enbart kan ha en avsevärd inverkan på framtiden. Varför stänger jag dig ute? När jag egentligen inte vill något hellre än att blotta mitt skära hjärta, och låta dig ta hand om mig, värna om de friska nypor som mina förmörknade lungor har invigt. Så vilsen och bortkommen under alla dessa år, så känns det som första gången att jag har hittat hem!


Broken, not defeated!


Jag har bestämt mig!Jag hoppas att ni kan skänka en liten gnutta förståelse eller tillit gentemot mitt beslut. Jag behöver tid att tänka, bearbeta all tragisk sörja som forserat förbi i hög hastighet, endast en skymt utav misären, fundera ut vem jag är och vad just jag behöver och strävar efter. Jag måste därför be om lite andrum, inte för att stoppa huvudet i sanden och tycka synd om mig själv såsom vissa familjära länkar tordes tro. Det är helt tvärtom, jag orkar inte längre vara idel örat, och analysera min fabulerade omgivning med falska klor i ögonvrån. Lyssna på all fakta eller snarare bullshit som sagts inom den här familjen, angående den här trasiga skärvan som är blott ett minne från det förflutna. Att en person orkar lägga ner sådan ansenlig energi och engagemang på att smutskasta den svaga varelse från moder jord. Förstår inte vinsten du tordes inneha, efter att ha skördat de sista bekanta ansiktena i vår omgivning, strö salt i redan upprivna sår. Alla säger differenta saker, beroende på vilket öra som är befogat, och istället för att acceptera varandra för dem som dem är, då de är målmedvetna småvuxna med sina egna drömmar. Jag ser inte de änglalika utspelen längre, utan enbart de brännskadade charaderna som inte längre lurar någon. Försök att erövra en sårbar själ som krigar in i det sistamed frakturer, men jag vet "hoppas," tror, att din kärlek är korrekt fördelad mellan de nyskapade generationerna, annars så vill jag faktiskt inte ha din kärlek, såvida den inte blir rättvist dömd med åtskilliga anklaganden sinsemellan. Är en fadersgestalt inte tillräcklig till tre barn? 3 till synes så olika fragment, men som dessvärre delar samma öde...ju djupare som jag gräver i mitt förflutna, desto klarare blir min framtid. Sanningen skrämmer mig något enormt...


Step in the name of trust.


Varför knyter du min tunga, oförmögen att yttra mina egna åsikter.
Omgivningen tror att jag är hårdare än starkaste metall, och kan ta alla nervärderingar,
där jag inte längre är förmögen att leva upp till era ideal.
Jag är lika skör som glas, och till skillnad från dessförinnan väldigt ömtålig.
Vårda mig med omsorg och karaktär,
så att du inte kväver min sista låga, som jag håller hårt med mina sista krafter.
Inga mer regler, det är slutlekt!
Jag kan inte vara den du uppenbarligen önskat,
min stämma kommer då att förbli tyst.
Jag älskar, sörjer och avgudar med alla mina tilltäppta sinnen,
annars så skulle min själ för länge sen ha förskingrats.
Låt mig agera ut alla mina sidor - bra som dåliga,
såsom en trofast mor, aldrig ger upp sina barn,
skulle jag inte ha valt platsen vid din sida, om inte mitt hjärta slår för oss.
Du får helt enkelt lita på mig, sa den trötta ängeln, med gråten i halsen.
Än fanns det hopp, om du släpper den strama tygeln,
som försätter mig i skymundan.


Poesi från andra sidan muren.


Har fått en otroligt vacker dikt återigen utav Jonis, det värmer mkt!

I can feel beauty and pain!

As soon as I have pachent I can see straight.
 Now it´s to late but I can see the stars above my head, made a beautiful shape.
Those voices I have been knowing, the flower in the dark look at my face,
I know where I have my heart!
Looked in the mirror and holding your hand, closed my eyes and entring the fantasyland.
Now the window is open, nothing is the same.
I see scars on souls, beauty and insane.
If I can only remember why I am okey.
My face is still bleeding, but I don´t feel any pain.
It will be a happy ending, and I will feel the same.


Jonas 2010
/Hoppas allt är bra med dej. Sköt om dej! Kram


Respect? Loyalty?


Dikten som jag fick utav Jonis idag, den fängslade mig.......
Trapped in my body, I´m losing control. Can´t show my emotions and I´m losing my soul.
Could it be that I´m obsessed with feeding my disease.
I couldn´t make it, know the hidden things that no one sees.
Fighting a losing battle, pretending to win.
Respecting to holy unknown pretending to sin.
All I do is hide the wounds, where blood just won´t coagulate.
Couldn´t ever take my soul, because it isn´t there to steal.
So here my waring the time is dawning, I´ll tell you here the twist,
the truth is lying below the surface.
It doesn´t exist, seeing is not to beliveing, it don´t mean a thing,
although it appears to be that losing is to win.
I can understand that what you see, think is real.
But underneath the truth, it is a wound that can not heal!
Yours truly Jonas!


Send me an angel from above.


Ensam är inte längre stark, känner mig trasig, nästintill uppäten. Ett sarglat stycke kött, utan några smärre funktioner. Ett utdött bevis, vilar på abstrakta axlar. Min kroppshydda vandrar ändock, men min själsförmögenhet är nästintill obefintlig.


I hear voices inside.


Jag bedjar om er välsignelse, där ni betraktar att sinnesro och själens balens, förtjänar ett ögonblick i fullständig tystnad. En kontext som saknar innebörd, eller tynger den ner redan sänkta fartyg. Är detta ett illasinnat spel å dina vägnar? Där jag sedan länge har varit utsedd förlorare. Dina ögon talar numera ett ytterst främmande språk, ett dessförinnan förenklat kommunikationssätt, tilltalas nu till döva öron. Jag bönfaller på såriga knän, en vädjan om att få bestå i nuet, då jag hyser rädsla att vandra allena.


Todays uglyness.


Jag går sönder inombords, det känns som om två illasinnade parter sliter i ett redan besudlat hjärta. Och dessa ovan nämnda parterna, består utav ingen mindre än vänskapsrelaterande band samt familjära förhållanden. Istället för att förskaffa en stadigvarande hand med avsikt att skänka trygghet, så har jag ingen axel att gråta ut mina sorger på längre. En dessförinnan vilseledande kärleksförklaring, har fått mig på labila grunder. Jag sträcker på mig likt en praktfull blomkrona, inte längre bortkommen utan ytterst hemmastadd. Sönderrivna speglar reflekterar oskarpa dubbelspel, där jag betraktas ur en synnerligen förtärd synvinkel. Jag blir onekligen dömd på förhand, utav en resolut personlighet.


I don´t want to face reality, anymore.


Börjar jag inte se häpnadsväckande nonchalant & nollställd ut, likgiltig på alla konstant diffusa frågor. Jag har tappat min utstrålning, all min glans som dessförinnan var en fröjd för ögat. Har slutat radiera positiva anlag till mina besökare, som ideligen befunnit sig på instabila grunder. Jag börjar hysa ängslan som under så länge har legat på is, under ett latent täcke i något utav hudens alla skikt. Kroppen verkar enbart vara en mänsklig faktor som tordes bestå i liv, men denna psykiska terror tär på mig allt mer. Har svårt att sätta bemärkelse på saker omkring numera, det har nästintill förlagt sitt värde. 


It´s stuck in my throat.

Jag känner för att spola er alla, eftersom att det enda ni bringar mitt liv är smärtsamma tårar, som lämnar bestående men, som framtida vyer ej kan kompensera till det bättre. Ett kaotiskt misär till lekplats, ger mig avsmak att ens lägga manken till, gentemot en djävulsk romans. Jag kan inte längre skratta genuint i ditt sällskap, utan jag försöker med likgiltiga steg enbart överleva vardagen för att stimulera dina härsklystna begär, en omättlig hunger där brutala slag är det som tilldelas verbalt, samt med framanad handling. Du har gjort mig alldeles iskall, där mina änglalika vingar har blivit köldskadade i den frostiga natten, hjärtesorgen enbart eskalerar mellan dessa kala väggar, ett eko som inte längre kan besvaras utav din en gång så ljuva stämma.


Save a young one, from her self.

Hyser rädsla gentemot den tvåsamhet, som jag tordes åtrå mer än någonting dessförinnan. En gammal flamma har blåst upp under stormiga förhållanden, med den pågående realiteten. Jag prefererar att vandra allena, men med en solid dimma och enbart ett vägskäl, så blir jag noterbart ett tveklöst offer, jag tämligen vrider och vänder under nattetid i dessa horribla mardrömmar, som har väckts till liv. Jag står alldeles tätt intill en ytterst abstrakt destination, med missvisande instruktioner. Jag ber därefter till högre makter, att vägleda mig under min sista bön, endast klädd i köldskadade vingar utan blott en tanke på att erinra forna misstag.

Dear Diary - face the fact that I´m only human, plz!


Nu kan ingenting stoppa mig, håll i hatten när Smurfen glider förbi! Inga vägar kommer att vara för ogenomträngliga, inga berg kommer heller att vara för höga att bestiga! Nu så kan jag inte längre pausa mitt liv, så att jag bromsas i allt vad det gäller min individuella utveckling, ingen skall längre våga yttra sig om att jag skall ställa upp, om jag så känner för att göra annat. Det må vara ytterst egocentriskt att i alla lägen placera sig själv främst, men det må så vara. Lägger inte längre någon tyngd vid vad ni definierar mig som därefter, eftersom att snacka skit gör ni oavsett. "Säääj haalluu" till en sprillans ny glänsande Cruella Deville, en ännu "elakare" Sessii än dessförinnan!

Jag har själigen fått en rejäl tankeställare, där en rekorderlig "pungspark"
tilldelades med ofantlig smärta som efterskalv. Mitt hjärta har gått i allt för många delar, och är inte längre kapabelt till att laga. Mitt hjärta försvann med dig "kråkan", så ingen vän/kille/-eller familjär person kan ens under desperata försök, kunna locka mig till skratt under dessa kniviga förhållanden. Ber till högre makter från ovan, att strö ängla-glitter över dina försök som inte ens är i räckvidd att vara påtagliga, att du återigen lyckas att väcka det till liv. När du återigen bringar det luft i det fria, men mot alla odds så går du i en solid dimna, då det sedan länge är bortom all räddning! Den personen som jag granskade noga under horoskopet, och fastställde en sanningsenig diagnos på, grundad på vetenskaplig fakta, är sedan länge död på det emotionella stadiet. Inte längre beviljad syre, för att hjärtats bultande slag har tystnat i en situation du går igenom allena, dessvärre självförvållat. Skall jag då straffa en till synes redan död själsfrände? -eller skall jag bringa honom lättnad, över att jag satsar HELHJÄRTA T rakt igenom beträffande karriärrelaterande handlingar, kunskap i alla dess färger respektive former samt djupgående studier? Hur som haver, så skall jag aldrig ge upp numera, aldrig unna mig tv-tittande under bekväma stunder, inte ens om jag så sjuk är, utan jag skall sysselsätta mig med sysslor som tordes vara oändliga. Det finnes alltid någonting kreativt eller behövligt att göra, så ursäkter finnes inte på världskartan!
Familj, vänner eller andra faktorer får ha överseende över mina val, oavsett specifik tillställning så finnes för er del inget positivt svar från min sida. "JAG får ont utav eventuell smärta på denna kropp, JAG får dödlängtan utav preliminär psykisk terror, JAG måste också därför tänka på både min fysiska hälsa, samt mentala depression, då jag lider permanent utav panikatacker, prestationsångest & nästintill skriker ut mitt på öppen gata, isolera mig med övervakning, då jag för eller senare kommer att vara en fara för mig själv!" Jag tänker inte längre (hyscha) och leva i förnekelse för mig själv samt omgivningen, jag tänker inte längre måla upp en bild med fabulerad sinnesro och självkontroll. Hur ni än tolkar mitt blottade/generade/rädda jag som nu har "skämt ut mig" inför resterande värld, och istället för att bryta ner mig än mer psykiskt, så tar jag tag i problemet och inser faktum att det är OK att må dåligt. Först när man vågar att acceptera läget & slutar att ljuga, så får man säga högt med tydlig stämma framför sig själv & andra, såhär känner jag, pågrund utav differenta orsaker, som du inte behöver gå in på djupgående, och därefter accepterar hur "landet ligger". Först då så kan DU samt andra, inleda fas 2, "läkningsprocessen!!!!!" DÖM INTE, SKÄNK EJ HELLER SYMPATI SLUMPARTAT! Det enda jag ber om är FÖRSTÅELSE!
 Jag har lärt mig en sak utav min bror, som jag kommer att dra nytta utav resten av livet - Har man inte mod nog att lägga korten på bordet, så tig hellre än att du gör dig själv till åtlöje genom att bedra med lögner!


Unwritten thoughts in the soul of a young one.


Du entrade mitt liv ytterst anspråklöst, med beslutsamma steg. Fastän kännedom utav mitt krigsskadade förflutna, så var du fast besluten om att erinra denna förlagda känsla, som spelade emotionella ting ett spirituellt spratt. En förfallen själ med nervimpulser som givit vika en gång för alla, så tål inte ditt hjärtas kammare än mer obehag, än vad de redan tordes ha tilldelats. Du kan inte ströva i bestående fotavtryck i sanden, och sedermera lämna en änka i eskalerande obehag. Du tillrättavisade en doft utav kärlekens vänskapliga vidröring, och flanerade med en berövad kärlek. Såren blev dessvärre alltmer bestående än dessförinnan, och bringade än mer skada än tidigare företeelser. En vilsen karaktär tordes ha mist sin säkerhetslina, den bestående tryggheten som du bringat löfte att kvarhålla vid liv. Återigen vandrar ett sårat väsen allena, med fientliga aspekter som leker kurra gömma, med uppsåt att kasta rädsla över offentligheten. En ansenlig publik beskådar detta fenomen, men inga vittnen träder fram. Jag är rädd, jag är sårad, jag hyser ofantlig saknad - efter någonting som du har berövat mig på, med endast ett ögonkast. Jag hyser en bestående förkärlek till en bortkommen part, som även la hennes öde på hal is. Istället för att förbarma djävulska charader, så måste jag hysa lärdom att tygla en okontrollerad best. Mitt hjärta fäller onekligen bedrövliga tårar, och jag bär dig med mig genom en vackert konstruerad blomster, som du dessförinnan skapat med sensuella drag med penseln, i kulören lila - så definieras min personlighet även som harmonisk respektive drömmande. Ditt hjärta bär jag med mig i tusen och en natt, i väntan samt längtan efter en solution! Åtminstonde så länge som min kroppsliga faktor lyckas att hålla ihop alla dessa frakturer. Min sista fråga är: Hur du kunde försätta mig i hjärtskärande skrik som håller mig vaken i om nätterna i dessa invaribla mardrömmar?

Mikaela, Sessan, Ela - Vill du med mig ditt hjärta dela! Den personen tordes endast befinna sig i en sagolik realitet, som äger rum i mina drömmar.

Copyright Sessan -10


In love with you always, to the end.


Jag må ha världens bästa fästman? Drömprins? Äsch, you name it! Ytterligare en dikt han skrivit till mig, fastän denna gång på engelska. För någon dag sedan vaknade jag utav att han låg & stirrade på mig, och kläcker ur sig:

"Mikaela, Sessan, Ela,
vill du med mig ditt hjärta dela?
Mikaela, Sessan, Ela,
Med dig vill jag mitt hjärta dela."


Rose is red, the sky is blue,
they said jesus walked on water,
but who are you? I really want to know you,
hold you, hug you.
I want to be your man,
but sometime im scared.
Ever heard about butterfly effect,
a little can be a huricane.
Kiss kiss and hugs remeber,
remeber i am an angel - not insect or parasite!


Take my breath away.


Bild tagen på tuben påväg till min klubb som jag är delägare till.

Jag kan inte längre leva upp till min särpräglade image, försöker att hålla modet uppe, under dessa kyliga nätter. Jag beskådar soluppgången genom ett trasigt kikhål, inte längre benägen att vistas på offentliga platser. När mörkret sedermera faller över populariteten, så vågar jag agera fläckfritt. Inlåst, fastbunden, fången i mina självupptagna tankar - så bryter jag nu ut i gråt. Med smärta som kan krossa glasdörrar, så går jag därefter med spända mungipor och förmår mig inte längre att le. Mina emotionella begär, slår ut mitt eget alterego. Likt en förevigad mardröm, så sluter jag nu mina ögon för sista gången, under ångestfyllda andetag.

Copyright Sessan! Vintern -10


A creation made by evil hands.


Mina nedstämda ögon hyser kännedom utav bedrövliga anlag, som reflekteras i en glitter grå kuliss. En dessförinnan spirituell själ har avvikit all konfrontation, och är för nuvarande på flykt från den elakartade förnimmelsen hon tordes bära konstant. Regelmässigt så hyser jag avsky till den tungt belastade shattering, som den vilsna flickan påtvingades ofrivilligt. Livlösa kombinationer utav ord, saknar tämligen sin fullvärdiga räckvidd. Denna kontext flyter på oberörda vatten, då dessa tårar anknyter till ett kamouflerat hjärta. Du kan inte våldgästa mitt liv samt återigen bringa det till liv, och sedermera försvinna oberäknat under oviss tid.

"Intelligens: att kunna leva högt på dumhetens bekostnad. Moral: att inte vilja det"


Ambition: den misslyckades sista tillflykt.


"Analfabet: en man, när det handlar om att läsa i en kvinnas ögon."
Ni ser ett fruntimmer med ett ansenligt hårt yttre, där insidan består utav ett alltför stort förorenat hjärta. Hon har blivit bränd en gång för mycket, och resultatet blev en två gånger skygg själ. Utsidan ger dock insidan en chans! 

-Syster till en likasinnad syster, där spegelbilden reflekterar varandras skuggor. Med åldern som motarbetar, så är vi identiska.
-Syster till en bror med livet som erfarenhet, och ett tungt belastat sinne, men med syskonkärlek som ideligen gror respektive ett förtroende som enbart eskalerar.
-Dotter till en givmild samt varmhjärtad milf, som konstant strör glitter över salta kinder. Hon bär andras bördor och stöttar i våta samt torra perioder, och är oerhört stolt oavsett.
-Dotter till en fadersgestalt på distans, som jag går sönder delvis i en dessförinnan förintad själ. Hyser avsaknad utav den familjära kärleken vi bär ömsesidigt, men dessvärre med fokus på distans.
Klicka för mer information om detta ordspråk!Klicka för mer information om detta ordspråk!Klicka för mer information om detta ordspråk!Klicka för mer information om detta ordspråk!Klicka för mer information om detta ordspråk!


I just died in ur arms tonight.


Röda fjädrar inuti mitt hjärta, kan du känna denna olidliga smärta. Jag sover och jag vaknar, men det är bara dig jag saknar.


Empatiska egenskaper hos en alldeles för sårad individ, värker i mina tilltäppta vener. Blodflödet tordes ha hunnit eskalera, innan det fått sitt sanningseniga fäste. Jag vandrar sida vid sida med djävulens destruktiva påståenden, men ändå så går jag vinnande ut ur denna dispyt. Ett fast handslag visar tecken på självförtroende, någonting som tordes ha övergivit din shattering dessförinnan utspelade kort.


Tidigare inlägg
RSS 2.0